Därför bröt jag med mina fosterförädrar

Nu var det så länge sen att jag lärt mig leva ett liv utan dem, men i det stora hela så sökte jag bekräftelse att bli sedd.

Jag längtade efter kärlek, bekräftelse att göra något bra, saknad av att göra något tillsammans som en familj kan jag fortfarande sakna som vuxen, prata om känslor, få en klapp på axlen, höra att man är värdefull o höra att det gjorde du bra istället för bättre kan du!

- det var på tiden du klarade körkortet!

Jag känner smärtan i de orden!

Jag längtade att få lära känna mina egna föräldrar. Nu som vuxen har jag gjort det...

Min biologiska mamma sa när jag hälsade på henne på hemmet i förra veckan: Du är så sjävsäker! Tack jag har nog lärt mig att vara det. Jag är inte den blyga innbundna flickan längre utan jag känner mig ganska tuff emellanåt. Och mitt självförtroende har jag kämpat med...

o så tror jag att jag har dalar upp o ner som min pappa...o har nog alltid haft det..

jag vill bara skrika ut!!!!!

Jag saknar plommonträdet

*poff*