Det var det
vackraste mötet
första gången
jag mötte
hennes hud.
En septembernatt
utanför fönstret
när vi trotsade
nåt slags förbud.
Hon stod redan
påklädd i dörren
med täckjackan
på och skulle gå.
I ilfart gick budet
i kroppen,
ska mötet
få sluta så?
Stanna hos mej.
Stanna ikväll.
Jag vet inte varför
jag ber dej nu.
I morron är det
för sent.
Jag vet inte vad
som ska hända.
Jag vet inget om
löften och sånt.
En enda sak är
jag säker på:
Stanna hos mej.
Och hon log
så varmt på
min tröskel
förvirrande öm
när hon sa:
så dumt jag
vågade inte
fråga, men
jag vill ju så
gärna va kvar.
Om du vill är
det klart att
jag stannar,
åh Gud, vad
konstigt det
blev. Vill jag,
vad är det
du säjer?
Du måste
det är allting
jag vet.
Stanna hos mej.
Stanna ikväll.
Jag vet inte varför
jag ber dej nu.
I morron är det
för sent.
Jag vet inte vad
som ska hända.
Jag vet inget om
löften och sånt.
En enda sak är
jag säker på:
Stanna hos mej.
Det var det
vackraste mötet
första gången jag
mötte hennes hud.
Där låg hon avklädd
i sängen lika skön
som sagornas Gud.
Jag blev blyg
och jag släckte
i taket, kom ur
mina jeans
i ett fläng, och
plötsligt stod jag
där naken
vid världens
smalaste säng.
Men det var ett
under som skedde
i en säng
så ynklig och smal.
En kulen natt
i september
när jag nådde
till Kärlekens hav.
Ett ögonblick som
många andra
men det var som
att upptäcka Gud.
För det var
den gången
jag föddes,
första gången
jag mötte
hennes hud.
Stanna hos mej.
Stanna ikväll.
Jag vet inte varför
jag ber dej nu.
I morron är det
för sent.
Jag vet inte vad
som ska hända.
Jag vet inget om
löften och sånt.
En enda sak är
jag säker på:
Stanna hos mej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar