Gud vad jag saknat pappa. eller saknar pappa..

Det är ngt speciellt med den känslan..

och jag fick den bekräftad just i i telefonen, att jag vågade säga det och fick samma möte tillbaka! Jag saknar dig med! det värmer och man blir tårögd...det kändes så äkta i de orden.

Blir nästan 1 mån mellan möterna då vi ses, vet dock ej varför det alltid blir så, händer aldrig att vi råkar ses oftare eller mer sällan....




Ibland får jag känslan att min själ är utanför min kropp på något vis..mina tankar...vilar..jag blir lugn...o orolig eller rädd och börjar nästan gråta efteråt...märklig känsla..

var tvungen att ringa pappa o prata om det. Han har upplevt saker i sitt liv....Han är troende.

Hans mamma sa att det var Gud du mötte.

Pappa var 21 år en dag i juli månad, han var ute och körde sin moped klockan var 4 på morgonen då han...(jag har svårt att tro på det) men man måste väll tro för att se,  men han säger att han såg en hög kanske 100 m, lika bred skugga i soluppgång i vattnet..., han forskade lite om det efteråt och det sägs vara en uppenbarelse.

När han berättade det så trodde man inte på det direkt....man la ej det på minnet såattsäga men nu är jag mer nyfiken på vad det var...

i med att man känner saker som man ej kan beskriva..eller jag har svårt att uttrycka känslor....men jobbar på det.

Imorgon ska jag träffa Pappa!!!!!!!


Borde träffa "mamma" med men vet ej var känslorna är??!!!? Kan ej hitta de någonstans..just nu könns det som jag verkligen vill lägga min tid just på pappa i med att han är svårt sjuk!!! Jag vill inte att han ska lämna jordelivet än, låt mig få umgås många år till!

Hur lär man känna sin egna mor som är sjuk i alzheimers, går det?
Dricka kaffe och äta kaffe går i praktik, men hur är det med känslor? hur gör man? Jag vill oxå leva på minnen.

Tiden har runnit ur, vi har aldrig lärt känna varandra på djupet, jag är körd! Hjärnan spelar ett spel, själen finns men kommer sällan upp till ytan?!

Jag måste lägga mer tid, känns som jag undviker..
*poff*