Kanske behövde han en vecka på sig att bli lugn, känna sig hemma i vårt stora hus, vår Tove och vår Murre.
Vad svårt det blir nu!
Igår bestämde Kenny o jag att vi inte skulle ha honom kvar pga allt bus han hittar på/kissa inne/vi trodde inte han klara ensamheten men Tove är glad och visa inte några tecken på att vilja vara ifred längre utan har accepterat honom. Vi har ju aldrig glömt henne. Hon får alltid först som alltid. Och Murre på andra plats och Turbo får sist.
Nu sätter han sig i hallen efter promenaden och väntar att vi torka hans tassar, efter att Tove har fått sina torkade. Han rör ej kattmaten..Han känns lugn inte alls det ivriga panik stressade som i början av veckan...
Nu känns det ledsamt att aldrig mer får mysa i soffan, gå ut och leka tillsammans, en som följer en var man än går... :(
I em är sista dagen vi umgås med varandra..
*poff*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar